Jag saknar dig <3
onsdag 30 november 2011
Never back down..
Nu sitter jag här igen med myskläderna på och lurarna på skallen. Idag så dunkas de danish feta låt! "Danish - Förlåt", riktigt fet!
Men tillbaka till verkligen, de är knappt ett år sen jag uppdaterade men vad fan ha inte hänt under tiden?
Det ha hänt för mycket för att kunna klottra ner det på papper eller här!
Idag ha jag vart på psyket och fått reda på att jag förmodligen kommer blir tvångsinlaggd i minst tre månader utan telefon eller folk som få hälsa på om nu nån tänkte de haha! Vem fan skulle hälsa på mig på psyket jo, djävulen kanske som kommer sätta sig på min axel och viska mig i örat "Se du bara misslyckas".
Det ha som sagt hänt för mycket fast det är nog allt de som gör att jag kommer blir inlaggd på psyket! Bland annat nya vänner, nya svek! Ny kärlek, nya problem! Nytt försök att ta livet av sig, men misslyckas igen och nu väntar psyket perfa liv, shit!
Att jag uppdatera ha vi nog en person att tacka..eller jag vet att hon läser iaf..jag blev tvungen att uppdatera för jane!
Jane..haha ja jane..smile där! En så sjukt awesome person som faktiskt förstår sig på mig och faktiskt lever samma skit varje dag.
Jag vill att du ska veta jane att jag håller mitt löfte, "Cross my heart" liksom! Jag vet vilket helvetet du haft och jag vet hur du lider på vardagarna eftersom jag lever dom själv. Men du ska aldrig glömma att jag finns här för dig livet ut, också om jag blir inlaggd kommer jag finnas där i tankarna! Jag vet jag kommer inte kunna göra ett skit ifrån där men jag vill att du ska veta att jag finns!
Du är en sjukt underbar person jane du förtjäna de bästa, tack <3!
Jag ha efter 7 månader tatt upp kontakten med min mor igen, hon var hälsade på häromdagen och de kändes fett! Jag var rädd men ändå var de spännande..jag ha faktiskt saknat henne brutalt mycket! Jag älskar dig mamma, förlåt för alla gånger jag flippad ut för inget alls! Men just du vet vad för ett helvete jag gått genom.
Men under mitt leende kommer jag alltid vara den där lilla pojken som är rädd för slag och blir sårad som sitter hemma vill ta pillerna han ha liggandes på rummet!
Pappa jag saknar dig...nåt så brutalt mycket, jag vill vara hos dig nu! Men jag antar att de få väntar ett tag till! Men nu blir de att slänga på sig en jacka på med lurarna och dra ut till vattnet.
Never forget who you are!<3
Hörs and yeah..peace!<3
Men tillbaka till verkligen, de är knappt ett år sen jag uppdaterade men vad fan ha inte hänt under tiden?
Det ha hänt för mycket för att kunna klottra ner det på papper eller här!
Idag ha jag vart på psyket och fått reda på att jag förmodligen kommer blir tvångsinlaggd i minst tre månader utan telefon eller folk som få hälsa på om nu nån tänkte de haha! Vem fan skulle hälsa på mig på psyket jo, djävulen kanske som kommer sätta sig på min axel och viska mig i örat "Se du bara misslyckas".
Det ha som sagt hänt för mycket fast det är nog allt de som gör att jag kommer blir inlaggd på psyket! Bland annat nya vänner, nya svek! Ny kärlek, nya problem! Nytt försök att ta livet av sig, men misslyckas igen och nu väntar psyket perfa liv, shit!
Att jag uppdatera ha vi nog en person att tacka..eller jag vet att hon läser iaf..jag blev tvungen att uppdatera för jane!
Jane..haha ja jane..smile där! En så sjukt awesome person som faktiskt förstår sig på mig och faktiskt lever samma skit varje dag.
Jag vill att du ska veta jane att jag håller mitt löfte, "Cross my heart" liksom! Jag vet vilket helvetet du haft och jag vet hur du lider på vardagarna eftersom jag lever dom själv. Men du ska aldrig glömma att jag finns här för dig livet ut, också om jag blir inlaggd kommer jag finnas där i tankarna! Jag vet jag kommer inte kunna göra ett skit ifrån där men jag vill att du ska veta att jag finns!
Du är en sjukt underbar person jane du förtjäna de bästa, tack <3!
Jag ha efter 7 månader tatt upp kontakten med min mor igen, hon var hälsade på häromdagen och de kändes fett! Jag var rädd men ändå var de spännande..jag ha faktiskt saknat henne brutalt mycket! Jag älskar dig mamma, förlåt för alla gånger jag flippad ut för inget alls! Men just du vet vad för ett helvete jag gått genom.
Men under mitt leende kommer jag alltid vara den där lilla pojken som är rädd för slag och blir sårad som sitter hemma vill ta pillerna han ha liggandes på rummet!
Pappa jag saknar dig...nåt så brutalt mycket, jag vill vara hos dig nu! Men jag antar att de få väntar ett tag till! Men nu blir de att slänga på sig en jacka på med lurarna och dra ut till vattnet.
Never forget who you are!<3
Hörs and yeah..peace!<3
onsdag 2 mars 2011
Memories that fade like Photographs
Jag vet inte hur jag ska börja skriva nu. Som sagt va det ett bra tag sen jag skrev på bloggen och vet inte vart eller hur jag ska börja igen, men bäst är väl bara fortsätta där man slutade.
Det ha hänt en massa saker sen sist jag skrev, mer bråk, mer droger, mer poliser och rättegångar och stunder man bara ville bort.
Jag sitter här och dunka "Paradise Lost - Faith devides us, Death unites us" och kolla ner på tangentbordet för att orden inte kommer som dom ska. Men allt börja igen, nu när jag tänkt och faktiskt börjat må bra igen känns allt värdelöst. Folk klaga, såra och jag vet inga mer utvägar. Jag känner hur de saktar kommer fram en tår som faller ner mot datorskärmen, jag ser hur minnen speglas i den från alla stunder och fler tårar börja rinna, jag hör hur dom faller mot golvet och känner smärtan för varje tår som kommer. Varenda slag jag stått av en lossaspappa som inte se en som sin son, bara som en bit kött. Jag är så sjukt trött på att jag denna ångesten och tankar om hur jag enklast lämna skiten. Men allt börja speglar sig innan och minnen börjas spela som en film. Med fallande tår avslutar jag allt och bara ta på mig tjocktröjan och gå ut och tänker på "Memories that fade like Photographs"
Det ha hänt en massa saker sen sist jag skrev, mer bråk, mer droger, mer poliser och rättegångar och stunder man bara ville bort.
Jag sitter här och dunka "Paradise Lost - Faith devides us, Death unites us" och kolla ner på tangentbordet för att orden inte kommer som dom ska. Men allt börja igen, nu när jag tänkt och faktiskt börjat må bra igen känns allt värdelöst. Folk klaga, såra och jag vet inga mer utvägar. Jag känner hur de saktar kommer fram en tår som faller ner mot datorskärmen, jag ser hur minnen speglas i den från alla stunder och fler tårar börja rinna, jag hör hur dom faller mot golvet och känner smärtan för varje tår som kommer. Varenda slag jag stått av en lossaspappa som inte se en som sin son, bara som en bit kött. Jag är så sjukt trött på att jag denna ångesten och tankar om hur jag enklast lämna skiten. Men allt börja speglar sig innan och minnen börjas spela som en film. Med fallande tår avslutar jag allt och bara ta på mig tjocktröjan och gå ut och tänker på "Memories that fade like Photographs"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
