Jag vet inte hur jag ska börja skriva nu. Som sagt va det ett bra tag sen jag skrev på bloggen och vet inte vart eller hur jag ska börja igen, men bäst är väl bara fortsätta där man slutade.
Det ha hänt en massa saker sen sist jag skrev, mer bråk, mer droger, mer poliser och rättegångar och stunder man bara ville bort.
Jag sitter här och dunka "Paradise Lost - Faith devides us, Death unites us" och kolla ner på tangentbordet för att orden inte kommer som dom ska. Men allt börja igen, nu när jag tänkt och faktiskt börjat må bra igen känns allt värdelöst. Folk klaga, såra och jag vet inga mer utvägar. Jag känner hur de saktar kommer fram en tår som faller ner mot datorskärmen, jag ser hur minnen speglas i den från alla stunder och fler tårar börja rinna, jag hör hur dom faller mot golvet och känner smärtan för varje tår som kommer. Varenda slag jag stått av en lossaspappa som inte se en som sin son, bara som en bit kött. Jag är så sjukt trött på att jag denna ångesten och tankar om hur jag enklast lämna skiten. Men allt börja speglar sig innan och minnen börjas spela som en film. Med fallande tår avslutar jag allt och bara ta på mig tjocktröjan och gå ut och tänker på "Memories that fade like Photographs"
onsdag 2 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
