När vi va små...

Minns ni när niva små, vid säger 6 år nåt omkring där.
Där man såg upp och tänkte "jag vill blir som dom coola stora killarna" dom som va typ 16+ säger vi nu, typ vårn ålder.
När man trodde fan va coola alla är, röker, tjabba imot allt och alla, helt enkelt vara ungdom. Men fan till att vara "Ungdom" tillhör mest en sak till, Föräldrana, japp våra jävla päron.
Vi börja alltid bråka om de minsta lilla och blir nertrycka av dom för ibland vet vi, dom ha rätt men vi våga inte inse de. Känner ni igen de kanske?
De finns ju dom som ha mycke bråk hemma och dom som ha lite, helt olika.

Sen ha vi mig oxå, jag som inte ha stora problem, men klart andra ha större
eller samma problem.
Vi som blir slagna av våra "pappor" vi som skriker till våra päron "JAG HATAR DIG HOPPAS DU DÖR!?!?!". Sen springer man upp i rummet elelr ta bilen ut en väng bara för att slipa allt, och bara kunna vara ifred och våga gråta. Fast ändå finns våra päron alltid för oss, men vi älskar dom djupt inut i men vi vissa de allt för sällan eller inte alls. Liksom klart, jag bråka typ 24/7 hemma och skriker och få skit av allt och alla här hemma, jag gömemr mig i mitt rum för att slippa de mesta för jag inte orka ta mer skit. Man kännerr bara känslan av att man inte vill mer eller man få käsnlan av nu behöver jag någon som håller om mig, och där är nästa stora problem, "Kärlek".

Kärleken känner alla till, vissa känenr bara dom bra sidorna andra båda och vissa bara dom dåligar. Men fan när man behöver verkligen nån och snacka med vad önskar man sig inte mer än att ha sin flickvänn/pojkvänn hos sig, om man ha en.
Jag säger helt ärligt, jag ha fått känner på båda sidorna. JAg ha vart lycklig och sedan blivit krossat totalt, ner till grunden igen precis när man blivit hel igen.


Iaf, ni undra varför jag skriver detta inlägg? nja, ok, först så ha jag inte uppdaterat på länge, andra så bråkade jag precis med mor som IN I HELVETE, hon fick mig att gråtar så jag sprng in i mitt rum och låste in mig, musiken dunkas på och tårarna rinner som floder ner för min kind. Jag skrek till henne, att jag hatar henne, men jag känner känslan att jag älskar henne ändå, hon vill ju bara de bästa för mig?
Nu ska jag iaf torka bort mian tåra och koncentrera mig på allt, men juts ja, hade nästan glömt, ibland vill man inte vara ungdom, ibland vill man vara den lilla skiten som hellre se upp till dom "coola" killar som inte verka ha problem, men vi vet, inut i är vi dom "coola" killarna som gråter innombords!

Bby, you make my day<3

Hörs och cya, peace..<3