Va fan...jag vet helt ärligt inte vart jag ska ta mig längre, livsglöden slockna. Väggarna känns att komma närmare och närmare och jag vet inte väga ut längre, jag tro jag är fast i djävulens klor. Jag skriker högt men ingen hör, jag känner hur tåren faller och bilder floder på golvet, precis som blodet jämte. Detta är så jävla sjukt, jag känner hur ångesten ta över kroppen och börja styra min vardag. Att fejka sina skratta sitt leende och allt, bara för att få alla andra må bra.
För ingen skulle förstår sig på mig ändå, så inne bryter mitt liv ihop, jag känner hur mitt hjärta blir svart. Bakom mina jävla isblåa ögon är de en värld som faller ihop totalt inget finns kvar där.
Lämnad av alla förlägne sedan ge jag nu upp hoppet på att de finns några som verkligen förstår mig förutom två, två underbara jävla människor som jag vet alltid finns där!
Jessica, du är kanske död nu och se inte detta alls men fan , du va min "syster" jag saknar dig som fan och jag vet än idag sitter du där och försöker hjälpa mig.
Sen ha va Victoria, kom igen de finns fan ingen bättre människa än dig, helt jävla sjukt hur bra du få mig att må. Du är mitt nom du! som sagt lite mer NOM i livet skulle inte skada.
Jag kolla på klockan den säger 23:43 och blåmärken från "pappas" slag sitter djupt inbränt i både minne och själ, jag orka snart inte mer..Men nu bryter jag snart ihop, nu blir de tjocktröjan på , blocket i handen och ut till sjön..vi hörs förhoppningsvis!
Hörs och cya, peace<3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar